Ensamkommande barn i svensk asylpolicy och prövning
Vi lever i en tid där tilltron till formell rätt och lag är stark. Ett exempel på detta är att politiker,rättsvetenskapsmän och praktiskt verksamma jurister ofta föreslår att göra barnkonventionen till svensk lag. Detta perspektiv verkar utgå från att lagar och regler uppfattas som otydliga och att handläggare på Migrationsverket inte förstår lagstiftarens intention om barns bästa eller hur folkrätten ska tolkas.Det har dock saknats empiriska studier av hur lagstiftare förstår sin roll i migrationsrättens utveckling. Syftet med avhandlingen var därför att utöka kunskapen om utvecklingen av migrations policy genom att undersöka lagstiftares erfarenheter av migrations reform, deras uppfattningar om ensamkommande barn samt hur handläggare på Migrationsverket argumenterade kring trovärdighet i asylbeslut. Detta gjordes genom ett introduktionskapitel (kappa) och tre empiriska studier för publikation i vetenskapliga tidskrifter, det vill säga en så kallad sammanläggnings avhandling.
I avhandlingen analyserades två set av data. Det första datasetet innehöll 15 intervjuer med riksdagsledamöter som satt i riksdagens socialförsäkringsutskott under mandatperioden 2002-2006.Socialförsäkringsutskottet behandlar migrationsfrågor. Det var under denna mandatperiod som 2005 års utlänningslag förhandlades och antogs. Därtill infördes en ny instansordning med migrationsdomstolar och en migrations överdomstol. Intervjuerna genomfördes 2012 och var alltså retrospektiva.
Det andra datasetet bestod av ett kalenderår(2011) av asylbeslut från Migrationsverket i ensamkommande barns ärenden. Av2368 beslut valdes 916 ut för analys. Dessa 916 beslut bestod både av samtliga avslagsbeslut och alla ärenden beviljade enligt bestämmelsen synnerligen ömmande omständigheter. Teoretiska utgångspunkter för intervjustudierna var tolkande fenomenologi och för textanalysen socialkonstruktionism.
Resultaten från studie 1 visade att lagstiftare kan tycka att det är svårt att dra gränsen för vilka som bör beviljas asyl och inte. Eftersom den politiska nivån ska sätta ramarna för lagutveckling kan detta bidra till otydlighet och fortsatt debatt kring migrationsrätten. Det förefaller också som att andra politikerområden som finanspolitik och statens relation till kommunerna kommer högre upp i prioritering än rent asylrättsliga frågor som kan vara relevanta för det rättsliga ramverket och dess rutiner. Barns rättigheter kan alltså i det sammanhanget riskera att hamna långt ned i prioriteringsordningen.
Lagstiftarnas perspektiv på ensamkommande barn framstod som ambivalenta och ibland motsägelsefulla i studie 2. Å ena sidan betonade de flesta lagstiftare att alla barn och unga hade rätt till ett bra liv men å andra sidan verkade många av dem oroliga för att ensamkommande skulle riskera att hamna i kriminalitet eller på annat sätt få svårt att ”anpassa”sig. Detta kan vara en indikation på att lagstiftare utvecklar policy som berör ensamkommande barn utan att fullt förstå att denna grupp är heterogen.
Studie 3 visade att asylhandläggare verkar använda sig av en begränsad repertoar av argumentationstekniker när de skriver om ensamkommande barns trovärdighet. Det finns alltså en indikation på att ensamkommande barns berättelser ifrågasätts konsekvent och att detta verkar göras oavsett om det handlar om avslagsbeslut eller vid beviljande. Det innebär att den individuella prövningen i praktiken kan begränsas.
Sammanfattningsvis pekar avhandlingen på flera svårigheter i både policy utveckling och asylprövning i förhållande till ensamkommande barn. Avhandlingens fynd kan bidra till vidare diskussioner om svensk migrationspolitik och hur den kan utvecklas när barn söker asyl ensamma.Då flera andra mer avancerade industriländer ställs inför liknande dilemman vid utveckling av migrationspolitik kan avhandlingens fynd också ha betydelse för andra jurisdiktioner.
Referens: Drawing the limits Unaccompanied minors in Swedish asylum policy and procedure
