Fäders våld, staten och den separerande familjen


Sverige har en relativt hög nivå av mäns våld mot kvinnor och i familjen, både före och efter separation. Denna ofrid, som även innebär att barn exponeras för våld, förbryllar forskare. Det gemensamma föräldraskapet innebär ytterligare en dimension i svårigheterna att politiskt och professionellt hantera våld i nära relationer. Ofriden väcker frågor på flera nivåer – om barns positioner visavi vuxna, om statens reglering av familjen och skyldighet att säkerställa den mänskliga rättigheten frihet från våld.

När blir våld ett problem – för vem? På vilka sätt framställs våld som problem och vilka konsekvenser kan olika framställningar av våld ha för våldsutsatta? Vem tillskrivs ansvar för problemets orsaker eller ansvar för att hantera problemets effekter? Vad betyder olika dimensioner av ojämlikhet i sammanhanget? Vad undergräver statens ansvarstagande för barnfrid och kvinnofrid?

OFRIDSTID handlar om ofridens villkor i välfärdsstaten. I fyra delstudier undersöks empiriskt professionella diskurser och praktik gällande fäders våld mot barn och mödrar. Studien fokuserar särskilt ofridstiden efter separation och bidrar till ett sociologiskt svar på varför ofriden så ofta består, också när de våldsutsatta gjort vad de kunnat för att komma ur den. I fokus är inte de professionellas intentioner, utan de mönster av effekter som följer av praktiken. I en av delstudierna belyses även hur personal på olika sätt kan bli utsatta i dessa processer. Kritiken ligger således främst på systemnivå.

Empiriskt material är intervjuer med våldsutsatta mödrar och personal inom förskola och skola, tingsrättsdomar gällande beslut om vårdnad, boende, umgänge och underhåll samt förvaltningsrättsdomar gällande beslut om ekonomiskt bistånd. Teoretiska utgångspunkter är barndomssociologi, feministisk teori och kritisk rasforskning.

Resultaten föreslår att skilda sätt att tolka och hantera våld vid föräldrars separation i fall med uppgifter om våld varierar med förövarens sociala position. Denna diskursiva praktik reproducerar ojämlikhet i flera dimensioner, samtidigt som den administrerar snarare än motverkar våld. Studien identifierar och diskuterar två centrala sociala processer som upprätthåller ofriden och underminerar implementering av barns rättigheter i denna kontext: Familialisering och selektiv repression.

Referens: Ofridstid: Fäders våld, staten och den separerande familjen


Läs mer