Kan ett hållbart och rättvist scenario bortom BNP-tillväxt utgå från ny teknik?


För att förstå förutsättningarna för och konsekvenserna av en minskad BNP-tillväxt bör vi anlägga ett globalt och historiskt perspektiv. Minskad BNP-tillväxt är ett sätt att tala om ekonomisk nedgång, och ekonomisk nedgång är en företeelse som har inträffat i olika delar av världen vid många tillfällen i historien. En gemensam nämnare är att nedgången har haft med omvärldsrelationer att göra. Därför är det viktigt att ha ett perspektiv som bygger på världssystemanalys, en teoretisk utgångspunkt som brukar spåras till samhällsvetare som Andre Gunder Frank och Immanuel Wallerstein.

Bland de många historiska exemplen på ekonomisk nedgång tillhör det romerska imperiet och mayarikena de som ofta nämns. Antropologen Joseph Tainter har i boken The Collapse of Complex Societies föreslagit att dessa och flera andra fall av ekonomisk nedgång ytterst beror på alltför ensidiga satsningar på särskilda strategier för att lösa problem av olika slag. Problemlösningarna bygger på kulturella föreställningar och innebär att allt mer resurser satsas på en viss typ av komplex infrastruktur, exempelvis arméer i det gamla Rom eller tempelbyggnader i mayastäderna. Till en början ger dessa investeringar i komplexitet stor utdelning i form av ökande resurser eller allt fler undersåtar, men så småningom når man ett skede som präglas av fallande marginalnytta, ett begrepp hämtat från nationalekonomin. Från och med denna punkt ger investeringarna sjunkande utdelning per enhet arbetstid eller resurser som investeras, och till slut blir utdelningen lägre än investeringen. Detta är enligt Tainter förklaringen till att samhällen bryter samman (eng. collapse). Perioder av samhällelig nedgång och sammanbrott kan enligt denna tolkning till stor del förklaras med att beslutsfattare inte förstår att traditionella strategier för komplexa problemlösningar inte längre ger samma resultat som tidigare, utan tvärtom kan bli kontraproduktiva. Det romerska imperiets allt intensivare militära ansträngningar att erövra fler landområden och slavar medförde till slut att kostnaderna översteg vinsterna, och mayarikenas intensiva tempelbyggande innebar ett överutnyttjande av undersåtarna och den ömtåliga regnskogsmiljön. I bägge dessa fall kan också problemen härledas från ansträngda relationer till rivaliserande maktcentra och störningar i det externa handelsutbytet.

Hur skulle dessa historiska exempel kunna hjälpa oss förstå ekonomiska nedgångsprocesser i vår samtid? Kan vi i vår egen tid urskilja hur rigida föreställningar om problemlösningar kan leda till fallande marginalnytta och därmed till slut förvärra problemen? Hur skulle vi i så fall kunna undvika att en ekonomisk nedgångsperiod drabbar befolkningen på samma svåra sätt som sammanbrotten drabbade det gamla Rom och mayarikena?

För det första kan vi konstatera att det moderna Sverige är lika sårbart för förskjutningar i globala handelsrelationer som andra samhällen genom tiderna. De två årtiondena efter andra världskriget präglades av stora exportframgångar, som gav utrymme för det välfärdssystem som gjorde Sverige till ett av världens tryggaste länder att leva i. Sedan några årtionden har den ekonomiska globaliseringen medfört att en ökande andel internationella investeringar har skett i länder med lägre lönekostnader, lägre skattetryck och mindre kostsamma miljöhänsyn. Sådana processer har gynnat Kinas snabba framväxt som ekonomisk stormakt, medan traditionellt starka ekonomier som USA, Europa och Japan har upplevt tillbakagång. I ett försök att tygla sådana förskjutningar har framför allt USA med hjälp av protektionistiska åtgärder inlett en strävan bort från global frihandel. Dessa processer kan komma att få stor betydelse för Sveriges framtida BNP-utveckling.

Samtidigt med dessa växande hot mot den BNP-tillväxt som förutsätts vara alla länders målsättning har det sedan 1970-talet funnits en allt tydligare opinion som ifrågasätter fördelarna med fortsatt ekonomisk tillväxt. Tyngdpunkten i denna opinion har handlat om tillväxtens skadliga konsekvenser för miljön och vår ekologiska hållbarhet, men det har också framförts starka tvivel på att tillväxt gynnar samhälleliga ideal som jämlikhet, rättvisa, trygghet, gemenskap, autonomi och livskvalitet. Denna opinion har dock inte vuxit sig tillräckligt stark för att utmana den utbredda uppfattningen att ekonomisk tillväxt är en förutsättning för att ett land som Sverige skall kunna uppnå sina målsättningar när det gäller områden som trygghet och hållbarhet. Vi kan notera att olika positioner i samhällsdebatten således framställer tillväxt i samma motstridiga ljus som vi i efterhand kan betrakta Roms arméer och mayaindianernas tempel, det vill säga som en typ av problemlösning som i längden riskerar att göra problemen värre. Tillväxten framhålls som det som kan ge oss trygghet och hållbarhet, samtidigt som ett växande antal kritiker sedan 1970-talet har hävdat att det är just tillväxten som hotar vår trygghet och hållbarhet.

Ekonomisk tillväxt är oupplösligt förbunden med teknisk utveckling. De två processerna förutsätter varandra såtillvida att teknikutveckling både fordrar och befordrar en god ekonomi. De möjligheter för utveckling och framsteg som dessa två företeelser har erbjudit sedan industriella revolutionen har format de flesta nu levande människors världsbild. Det finns emellertid varningssignaler i vår tid som antyder att vi har skäl att i grunden ompröva den världsbilden. En sådan signal fick vi redan 1973, när det stod klart att ekonomisk tillväxt var beroende av världsmarknadspriset på fossil energi. En annan fick vi genom finanskrisen 2008, som än en gång visade att detta som ekonomer studerar bygger på mänskliga föreställningar som kan rasa ihop som ett korthus. Och under hela denna tid har vi fått allt tydligare bevis på att ekonomisk tillväxt håller på att föröda vår globala livsmiljö. Inte minst under de senaste tjugo åren har vi vant oss vid tanken att vår ständigt ökande användning av fossil energi med allt större sannolikhet inom några generationer kommer att göra jorden obeboelig för människor. Det är sådana hisnande perspektiv som gör att vi har all anledning att ompröva vår tilltro till tillväxt och teknik som problemlösningsstrategi. Den rörelse som går under beteckningen degrowth hävdar att vi för att kunna trygga mänskligt välmående endast behöver en bråkdel av de pengar som europeiska länder idag disponerar.

Den grundläggande anledningen till att vi inte riktigt har förstått på vilket sätt världshandel och teknikutveckling kan utgöra en kulturell återvändsgränd av samma slag som Roms arméer och mayas tempel är att vår begreppsvärld inte låter oss se handelns och teknikens rent fysiska konsekvenser. I boken The Entropy Law and the Economic Process gjorde ekonomen Nicholas Georgescu-Roegen oss 1971 uppmärksamma på att all ekonomisk verksamhet ytterst bidrar till en ökande fysisk oordning. Detta har kunnat förbli osynligt för industrisamhällets invånare därför att vi så systematiskt har förskjutit problemen bortom synhåll. Ur ett samhällsvetenskapligt perspektiv har de genom historien förskjutits till avlägsna periferier som koloniala bomullsplantager, sockerrörsodlingar i Brasilien och sweatshops i Sydostasien. På senare år har de i form av klimatförändringar blivit uppenbara även i de delar av världen där industrisamhället uppstod. Utsläppen av koldioxid och andra växthusgaser från fossildriven industriproduktion, globala transporter och industriell markanvändning bidrar kontinuerligt till en ökad oordning i atmosfären – med ödesdigra konsekvenser för klimatet.

En radikal omvärdering av vad tillväxt och teknikutveckling är ur ett globalt, tvärvetenskapligt perspektiv gör det möjligt för oss att urskilja en oftast osynliggjord historisk kontinuitet mellan det gamla Rom och det moderna Europa. Precis som antikens Rom strävar Europa idag efter en ökande nettoimport av resurser utifrån. Om vi i stället för pengar mäter varuflödena i de fysiska mängder nedlagd arbetstid, energi, material och ianspråktagen markareal som varorna representerar utmärker sig världssystemets centra (USA, EU och Japan) för en betydande nettoimport av såväl nedlagd arbetstid som andra biofysiska resurser. År 2007 hade exempelvis dessa tre områden en nettoimport motsvarande 12.6 gigaton råmaterialekvivalenter, 34 exajoules nedlagd energi, 5.6 miljoner kvadratkilometer ianspråktagen mark och 247 miljoner personårsekvivalenter nedlagt arbete. Men detta är en aspekt av världshandeln som ekonomisk vetenskap systematiskt bortser ifrån, eftersom dess fokus mer eller mindre uteslutande är på marknadsjämvikt mätt i pengar. Denna blinda fläck blir mera begriplig när vi betänker att modern nationalekonomi utvecklades i det brittiska imperiets centrum under kolonialismens höjdpunkt. Som bland andra historikern Kenneth Pomeranz visade i The Great Divergence (2000) innebar Storbritanniens växande exportproduktion under 1800-talet en expanderande tillgång till väldiga markarealer runt om i världen – markarealer (och arbetskraft) flera gånger vidlyftigare än vad som fanns att tillgå inom den egna nationen. Den industriella revolutionen handlade alltså inte enbart om att rent tekniskt lära sig tygla nya energikällor i naturen – på ett mindre uppenbart plan handlade den om att utnyttja fossil energi för att kunna tillägna sig avkastningen från allt större markområden i periferin. Den handlade alltså om att använda krafter i naturen för att organisera det globala samhället. Det som gjorde denna omvandling av energi till markytor möjlig var den begreppsapparat och föreställningsvärld som vi idag kallar nationalekonomi.

Det är mot denna bakgrund vi idag måste närma oss vår fixering vid ny teknik med nya ögon. Hela föreställningen om teknisk utveckling som uteslutande grundad i människors kunskap om naturen växte fram under 1700- och 1800-talen och utgör idag ett grundantagande inte bara för ingenjörsvetenskap utan för samhällsdebatten i stort. Men med tanke på de stora prisskillnader på arbetskraft och resurser som präglar världsmarknaden handlar teknikinvesteringar till stor del om att kunna utnyttja relativt billig mark och arbetskraft i en del av världen för att kunna sälja produkter eller tjänster i en annan del, där köpkraften och därmed efterfrågan är större. Bland särskilt tydliga exempel kan räknas sockerrörsetanol i Brasilien och elektronik från Kina, producerade för den europeiska marknaden. Teknikutvecklingen inramas därför hela tiden av samhälleliga förutsättningar som gör den till en mera komplex företeelse än vad enbart ingenjörsvetenskap kan omfatta. Ett tvärvetenskapligt perspektiv på teknik som ett totalt, samhälleligt fenomen bör därför inbegripa jämförande, samhällsvetenskapliga insikter om hur olika samhällen hävdar olika strategier för markanspråk och – inte minst – hur begreppsbildningen i dessa samhällen avspeglar, legitimerar och förstärker sådana strategier.  Det sistnämnda fordrar ett kulturvetenskapligt och kunskapsteoretiskt perspektiv som varken ekonomisk vetenskap eller ingenjörsvetenskap normalt uppmuntrar.

Det är tyvärr orealistiskt att tänka sig att en demokratisk nation avsiktligt skulle välja ekonomisk nedgång som ett sätt att visa hänsyn för miljön eller för lågavlönad arbetskraft i andra länder. Däremot är med tanke på de omvärldsfaktorer som nämnts ovan en oavsiktligt sänkt BNP-tillväxt ett i högsta grad realistiskt scenario i Sverige och andra europeiska länder. Hur skulle Sverige kunna bygga en beredskap inför en sådan utveckling? I projektet Bortom BNP-tillväxt har fyra olika scenarier diskuterats, med fokus på hur några grundläggande ekologiska gränser och samhälleliga målsättningar skulle kunna tillgodoses. Spännvidden i dessa diskussioner har varit omfattande och perspektiven varierande. I det följande vill jag på ett mycket allmänt plan dra ett par slutsatser av ovanstående resonemang.

För det första vore det inte trovärdigt att föreställa sig att de tillväxt- och hållbarhetsproblem som Sverige kan komma att ställas inför kan lösas med hjälp av ny teknik. Det är en förhoppning och en strategi som vi har närt i tvåhundra år och som kan betraktas som en komponent i den utveckling som har fört oss dit vi nu är. Kanske i ännu högre grad än tillväxtfixeringen utgör den allt mer komplexa tekniken i det moderna samhället en motsvarighet till Roms arméer och mayaindianernas tempel. Forskare som Charles Hall har visat hur vi för att upprätthålla vår höga energiförbrukning utvecklar ny energiteknik med ständigt lägre EROI eller nettoenergi, alltså allt mindre mängd utvunnen energi i förhållande till den mängd energi som går åt för att utvinna den. Det kostar oss allt mera, och några forskare hävdar att finanssammanbrottet 2008 delvis kan förklaras med de högre energipriserna. Ett utbrett anammande av ny teknik förutsätter just den goda ekonomi som vi riskerar att förlora. Det förutsätter en orättvis världsmarknad som dessutom nu riskerar att genomgå fundamentala och oberäkneliga förskjutningar. I dagsläget förutsätter det också ett världssamhälle som till 86% drivs av fossil energi. Om vi ska sätta vårt hopp till någon form av ny teknik bör vi kunna visa att den varken är beroende av låga världsmarknadspriser på asiatisk arbetskraft och andra resurser eller av fossil energi. I den mån den skall utgå från förnybar energi bör vi beakta energiexperten Vaclav Smils beräkningar i boken Power Density (2015), som visar att energi från sol, vind och biobränslen fordrar oerhört mycket större markarealer per watt än fossil energi. Det var just den obefintliga markåtgången som gav Storbritannien en sådan konkurrensfördel när landet på 1800-talet investerade i ångkraft. Att överge fossila bränslen kanske måste innebära att utgå från en betydligt större markareal per utvunnen watt energi. Till Smils beräkningar bör vi lägga iakttagelsen att han endast räknar med den markyta som själva den tekniska infrastrukturen tar i anspråk, inte det ekologiska och sociala fotavtryck som kapitalinvesteringen ytterst representerar. Ett tvärvetenskapligt – alltså inte enbart fysikaliskt – mått på power density skulle visa att teknik för utvinning av förnybar energi har ännu mycket större markanspråk än Smils kalkyler ger vid handen.

För det andra måste vi med tanke på alla dessa kriser som tornar upp sig framför oss – klimat-, miljö-, energi-, finans- och rättviseproblem – vara beredda att skärskåda våra föreställningar inte bara om teknik, utan även om pengar. Det var föreställningen om alltings utbytbarhet på världsmarknaden som möjliggjorde den satsning på fossil energi som vi i efterhand beskriver som den industriella revolutionen. Det var en föreställning som fick revolutionerande konsekvenser för hur vi förhåller oss till mark, arbete, teknik, transporter och mycket mera. Men det är samtidigt en föreställning som osynliggör de asymmetriska globala flödena av nedlagd arbetstid och andra resurser, och som tills nyligen har osynliggjort hur våra ekonomiska processer obönhörligen fördärvar biosfären. För att åtgärda globala orättvisor och de destruktiva miljöförändringarna behöver vi inse att det är dessa spelpjäser – pengarna – som är roten till våra problem. Genom att delegera ansvaret för mänsklighetens och biosfärens framtid till deras blinda logik frånhänder vi oss själva ansvaret för utvecklingen. I stället för att med allt mer sofistikerade metoder studera hur pengarna förstör biosfären är det hög tid att inse att det är vi själva som har ansvaret för hur spelpjäserna är utformade. Genom att förändra spelreglerna skulle vi naturligtvis kunna ändra på de konsekvenser som vårt ekonomiska spel får för människor och miljö. Hotet om en sänkt eller utebliven BNP-tillväxt kan vara ett tillfälle att överväga sådana reformer. Det som följer är en kortfattad skiss över hur en sådan reform skulle kunna se ut.

Lokal ekonomi för ökad hållbarhet och resiliens

Genom att erbjuda samtliga invånare en basinkomst i form av en särskild valuta som endast kan användas för lokala inköp kan staten öka vår hållbarhet och minska vår sårbarhet inför utebliven tillväxt och andra kriser. Förslaget sammanför två idéer som länge har engagerat breda rörelser för ekonomiska reformer: s.k. basinkomst (tidigare kallad medborgarlön) och komplementär (eller lokal) valuta (KV). Genom att kombinera dessa idéer syftar förslaget inte bara till att försäkra oss inför framtida miljö- eller finanskriser, utan också till att råda bot på många av de sociala, ekologiska och ekonomiska problem som moderna samhällen brottas med.

Båda komponenterna i detta förslag – såväl basinkomst som komplementär valuta – modifieras här i förhållande till tidigare konstruktioner. Basinkomst utbetalas inte i form av reguljära pengar, utan i form av en särskild valuta för lokala inköp, vilket gör det möjligt för myndigheterna att uppmuntra mera hållbara konsumtionsmönster. Den komplementära valutan är inte ”lokal” i betydelsen att den är specifik för ett särskilt geografiskt område, inom vilket den kan användas, utan i betydelsen att den endast kan användas för inköp av varor och tjänster som har producerats inom en viss geografisk radie från inköpsstället. Praktiskt genomförs detta lämpligen genom transportmärkning och bruk av GPS-teknik.

Förslaget innebär alltså inte att inrätta ett antal lokala valutor, utan att införa endast en komplementär valuta för lokalt bruk. Syftet med den komplementära valutan är att erbjuda människor alternativ till den reguljära marknaden, utan att i övrigt förändra villkoren för företagande eller konsumtion. Reformen innebär inga förändringar i nu rådande ekonomiska förutsättningar utöver de konsekvenser som den kan tänkas få i form av ändrade konsumtionsmönster.

De betydande hållbarhets- och sårbarhetsproblem som präglar den moderna samhällsutvecklingen kan i stor utsträckning härledas ur den systemlogik som genereras av konventionella pengar.  Trots att de moderna pengarnas allmängiltighet i Europa inte kan spåras längre tillbaka än ett par århundraden har de låst de begreppsliga ramarna för de flesta länders ekonomiska politik. Som så ofta har konstaterats inom jämförande forskning i ekonomisk antropologi har människor en tendens att uppfatta sina artefakters praktiska konsekvenser som omutliga spelregler som inte kan ifrågasättas. Detta blir särskilt problematiskt i en situation där det finns goda skäl att tro att några enkla modifieringar av de rådande spelreglerna skulle kunna ge betydande samhällsvinster.

Som de omfattande internationella förhandlingarna om de pågående klimatförändringarna belyser, genererar nuvarande ekonomiska utveckling i världen mycket allvarliga hållbarhetsproblem. Varken ekonomisk vetenskap, teknikutveckling eller politik har emellertid kunnat erbjuda någon trovärdig lösning på de problem som de naturvetenskapliga rapporterna varnar för. Forskning och diskussioner i media ger intrycket att vi står handfallna inför uppgiften att delar av jordklotet riskerar att bli obeboeliga före seklets slut. Enligt väl grundade prognoser förväntas de oroande växthusgasutsläppen fortsätta att öka. Mot bakgrund av allvaret i denna politiska oförmåga att förhindra förödande klimatförändringar är det rimligt att ompröva själva de grundläggande premisserna för ekonomisk forskning och politik.

Detta förslag bygger på antagandet att det ligger i de konventionella pengarnas logik att uppmuntra konsumenter och företag att systematiskt välja marknadens billigaste produktalternativ. Konsekvensen av denna logik blir att de produkter som utvidgar sina marknadsandelar är de som har producerats till lägst kostnad. Även om detta kan betraktas som den stora fördelen med en marknadsekonomi, innebär det i ett globalt perspektiv en uppmuntran av produktionsprocesser med så låga kostnader för löner och råmaterial som möjligt. Inom vissa branscher tenderar detta att medföra att produktion förläggs till länder med förhållandevis låga lönenivåer och bristfällig miljölagstiftning. Ökande globala klyftor och miljöförslitning kan således i dessa fall ytterst härledas ur pengarnas logik, liksom den ökande sårbarhet som drabbar de allt mer specialiserade länder som genom samma logik får sin ekonomiska mångfald utarmad. Samtidigt medför den tilltagande globaliseringen och specialiseringen att de internationella varutransporterna ökar i omfattning, vilket innebär ökande utsläpp av växthusgaser.

De olika politiska instrument som har föreslagits för att råda bot på dessa negativa konsekvenser av konventionell ekonomisk tillväxtpolitik har visat sig motverka centrala målsättningar med den förda politiken, som ytterst kan härledas ur de incitament som konventionella pengar ger upphov till hos såväl företag som konsumenter. I valet mellan att av hållbarhetshänsyn politiskt bromsa den ekonomiska tillväxten, och att fortsätta prioritera tillväxt, är det tydligt att det senare alternativet tenderar att segra. Eftersom de naturvetenskapliga larmrapporterna om förödande klimatförändringar emellertid bör tas på allvar, återstår alternativet att föreslå reformer som inte är kontraproduktiva i den mening att en aspekt av den ekonomiska politiken står i motsättning till en annan. En möjlig väg är att överväga att införa grundläggande modifieringar av den rumsliga räckvidden hos en väsentlig del av de bytesmedel som driver en nations samhällsmetabolism.

Bland de fördelaktiga samhälleliga konsekvenserna av den här skisserade reformen kan räknas att den skulle (1) stimulera lokal företagsamhet och ekonomisk mångfald, (2) minska sårbarheten, (3) stärka samarbete och gemenskap, (4) erbjuda meningsfull sysselsättning för de som saknar formell anställning, och (5) minska de offentliga kostnaderna för socialförsäkringar, sjukvård, transportinfrastruktur, miljöskydd, klimatanpassningsåtgärder, m.m. (1) Den riktade köpkraft som de månatliga basinkomstutbetalningarna representerar skulle utgöra en mycket kraftig stimulans för entreprenörer som annars skulle välja arbetslöshet eller anställning på annan ort. Den skulle också stimulera särskilda former av företagsamhet, som idag har svårt att hävda sig på den globaliserade marknaden, exempelvis hantverk med anknytning till återvinning, som skomakeri och skrädderi. (2) Den större ekonomiska mångfalden skulle innebära en betydligt högre grad av lokal självförsörjning när det gäller både varor och tjänster, vilket skulle minska sårbarheten och öka livsmedelssäkerheten vid ekonomiska eller andra kriser. (3) De stora volymer KV som cirkulerar i de lokala nätverken, till följd av såväl basinkomstutbetalningar som de betalningar som de i sin tur ger upphov till, skulle stärka tätheten i social interaktion och öka intensiteten i kontakterna mellan producenter och konsumenter.  Detta kan dels förväntas minska upplevelser av marginalisering och psykosociala sjukdomstillstånd, dels stärka produktansvar, effektivisera livsmedelshantering och öka livsmedelskvalitet. (4) Reformen skulle innebära att ”arbetslöshet” i nuvarande form elimineras. Den skulle göra det möjligt för alla som så vill att välja att ägna sig åt annat än att försöka sälja sin arbetskraft på den formella arbetsmarknaden. Förutom att individens grundförsörjning skulle vara tryggad, utan att göra anspråk på arbetslöshetsunderstöd, finns stora möjligheter att erhålla ytterligare inkomster genom lokalt företagande eller att på annat sätt sälja sina tjänster på KV-marknaden. Genom att erbjuda en mera uppbygglig identitet än som ”arbetslös” kan detta förväntas förebygga sociala och psykiska problem som idag ofta förknippas med arbetslöshet. (5) Den förväntade minskningen av offentliga utgifter kan i ekonomiska kristider vara ett sätt för staten att undvika ökad skuldsättning och obalans i budget.

Bland förslagets ekologiska konsekvenser räknas att det skulle (1) radikalt minska efterfrågan på långväga transporter av flertalet varor, och därmed minska utsläpp av växthusgaser, energi- och materialförbrukning samt livsmedelsförluster genom överproduktion, lagring och transport, (2) öka återvinning av näringsämnen och emballagematerial, vilket skulle innebära mindre växtnäringsläckage, eutrofiering och avfall, och (3) öka agro-ekologisk mångfald och komplexitet i markanvändningen, och därmed minska ekologisk sårbarhet. En lokalisering av samhällsmetabolismen i enlighet med detta förslag skulle påtagligt lindra flera av vår tids största hållbarhetsproblem, inte minst utsläpp av växthusgaser.

Reformen finansieras huvudsakligen genom att väsentliga andelar av statens utbetalningar av socialförsäkringar (pensioner, sjukpenning, föräldrapenning, barnbidrag, m.m.) sker i form av KV. De procentsatser som skall gälla för olika socialförsäkringar fastställs med hänsyn till hur stor andel av mottagarens totala inkomster som utgörs av utbetalningarna. Staten skulle alltså använda välfärdspolitiken som ett instrument för att uppmuntra lokal och hållbar konsumtion. Dessutom skulle myndigheternas utgifter för tillväxtens negativa konsekvenser – sjukvård, transportinfrastruktur, miljöskydd, m.m. – sjunka betydligt. De reella kostnaderna för staten uppstår enligt förslaget när företag och enskilda växlar KV till reguljära pengar. Växlingskursen och skattesatser bör kontinuerligt kalibreras med rådande inväxlingsvolymer. Avsikten med en varierande växlingskurs är att förse Riksbanken med ett instrument för att i inflationsdämpande syfte kunna reglera mängden KV som cirkulerar i samhället respektive återförs till staten.

Urval av artiklar från projektet Bortom BNP-tillväxt
The Money-Energy-Technology Complex and Ecological Marxism: Rethinking the Concept of “Use-Value” to Extend Our Understanding of Unequal Exchange, Part 1 and 2.
Waiting for Degrowth : How to Think about the Anticipated Decline of Economic Affluence
The Root of All Evil: Money, Markets, and the Prospects of Rewriting the Rules of the Game
The magic of money and the illusion of biofuels: toward an interdisciplinary understanding of technology
Mer om projektet finns att läsa på http://www.bortombnptillvaxt.se 


Läs mer