Vad händer med den akademiska svenskan?

För en sociolingvist är universiteten ett intressant fält för att studera kraftmätningar mellan språk. Universitet är mycket internationella: här samlas personal och studenter från hela världen och deltar i olika former av gränsöverskridande kommunikation. Samtidigt är våra universitet också nationella: de ligger i Sverige, lyder under svenska lagar och finansieras med svenska skattemedel. Vetenskapen i sig är ett slags slagfält där parterna har olika syn på vilken nytta den ska tjäna. Detta faktum avspeglas i stridigheter om vetenskapens språk. I vetenskaplig publicering har engelska fått en särställning under efterkrigstiden. Dessförinnan var inte bara svenska utan även tyska och franska stora vetenskapsspråk i Sverige. Mer och mer forskning skrivs nu på engelska vid svenska universitet. Engelskans ställning har varit stark sedan länge i naturvetenskaperna, men gäller nu också alltmer inom samhällsvetenskap och humaniora. Inom de flesta ämnesfält finns nu kunskapsmarknader som verkar på enbart på engelska. Det betyder att man måste kunna läsa på engelska för att ta del av det som sker vid forskningsfronten, och skriva på engelska för att själv kunna verka där. Den tekniska utvecklingen, men också inomvetenskapliga drivkrafter (stora projekt, gemensamt nyttjande av instrument o.s.v.) gör att forskare från olika delar av världen både vill och kan samförfatta publikationer ganska enkelt.

Inom svensk språkvård har maktbalansen mellan engelska och svenska vid universiteten varit en central fråga sedan tidigt 1990-tal. Problematiken rör engelskans ställning främst som publiceringsspråk, men också alltmer tilltagande som undervisningsspråk. Med udden åt­minstone delvis riktad mot detta faktum fick Sverige en särskild språklag år 2009, som fast­slår att svenska är huvudspråk i Sverige, och att det som så­dant ska ”kunna användas inom alla samhällsområden” (Språklag 2009 § 4–5). Ett sådant samhällsområde utgörs alltså av universitetsvärlden, och det är olika former av språkanvändning här som avhandlingen handlar om. Här berörs också den debatt som omgär­dat denna fråga – i synnerhet inom svensk språkvård. Sammantaget utgör Pierre Bourdieus perspektiv det huvudsakliga teoretiska ledmotivet. Doktorsavhandlingen är av typen sammanläggning, och består av ett introducerande kapitel följt av fyra delstudier. I del­arbetena samsas Bourdieus forskningsprinciper och nyckelbegrepp med en flora konceptuella verktyg hämtade från lingvistisk antropologi och so­ciolingvistik. Som extensioner till Bourdieus sociologi tjänar dessa mer spe­cifikt för studiet av olika språkliga fenomen.

Studie 1 är ett slags historisk diskursanalys i bourdieusk tappning, som sär­skilt betonar intressedriven produktion och reproduktion av språkideologi. Den handlar om tillkomsthisto­rien av begreppet ”domänförlust”, så som detta använts för att ringa in problemet med engelska inom svensk språkvård. Domänförlust saknar merparten av de kvaliteter som kan sägas göra begrepp vetenskapliga, men inte desto mindre har begreppet applicerats flitigt inom den skandina­viska språkpolitiska debatten under de senaste decennierna. Studien visar att begreppet under 1990-talet rätt framgångsrikt tjänstgjorde i språkvårdens ansatser att flytta bort fokus från lånord och språkliga renlighetsfrågor (det osvenska i svenskan), vilka alltför lätt kunde kopplas samman med xenofob diskurs (de osvenska i Sverige). I stället kom den professionella metaspråk­liga diskursen att handla om hur svenskan förlorade sin position och sitt värde i stora segment av samhället: politiken, storföreta­gen, vetenskapen, etc. Med EU-medlemskap för dörren konstruerades här svenska som ett språk förbundet med den svenska välfärdsstaten och dess samhällsvision, vilket engelskans intåg ansågs söndra. Språklag­stiftning växte fram som ett verktyg för värnandet av svenskan. I ljuset av denna analys framställer studie 1 domänförlust som ett språkideologiskt be­grepp som i allt väsentligt tjänat syftet att bevara språkmarknaden enad.

Oaktat domänförlustbegreppets vetenskapliga kvaliteter råder inget tvivel om att svenskan har ringa värde i den transnationella kommunikation som karaktäriserar globala kunskapsmark­nader, och som i ökande grad fungerar genom engelska. Vetenskaplig publi­cering exemplifierar ett slags språklig praktik där forskare från allt fler disci­pliner orienterar sig mot internationella publiceringsmarknader på sätt som i väsentliga delar avnationaliserar vetenskapen. I sökandet efter en bättre för­ståelse av denna fråga handlar studie 2 om publiceringsspråk i de långa tids­linjernas perspektiv, förenat med nedslag i nutida vetenskapliga publice­ringspraktiker och den forskningspolitiska ram som orienterar dessa. Fokus ligger på två disciplinära fält: historia och psykologi. Perspektiven här är i hög grad idé- och lärdomshistoriska, men också vetenskapssociologiska och forskningspolitiska. I fråga om metoder används i huvudsak historisk analys och intervjuer. Studien visar att båda disciplinerna var nationellt präglade fram till mitten av 1900-talet. Strax efter andra världs­krigets slut började ett flertal framgångsrika forskare inom psykologi orien­tera sig mot USA som intellektuell nod, som därmed ersatte den position det vid tiden krigshärjade Tyskland tidigare haft. Engelska blev härmed fältets huvudsakliga publiceringsspråk. I historieäm­net pågick vid samma tid strid­igheter mellan olika skolbildningar, och här blev språk inte något vapen. Som ett led i skapandet av det historiska fältets autonomi kom i stället läse­kretsen att vidgas, så att konsumtionsfältet också kom att innefatta en intres­serad allmänhet, vilket förstärkte fältets nationella prägel. Mot 1900-talets slut och in på det nya millenniet möttes de två fälten av ett forskningspoli­tiskt landskap som i väsentliga delar måste karaktärise­ras som nytt. Här hade neoliberala tongångar fått fotfäste i universitetsfältet, och med detta kom införseln av utvärderingstekniker inriktade på att upp­muntra vissa former av akademiskt beteende och hålla tillbaka andra. De två fälten var här byggda på sinsemellan skilda former av auto­nomi. Det redan utblickande psykologiska fältet stördes därmed marginellt av den nya tidens influenser; här fanns redan en hög grad av internationell aktivitet och konkurrenstänkande. För det historiska fältet medförde mötet med den nya tidens marknadsmekanismer mer turbulens – här fanns en djupt rotad tradition av att producera kunskap som knappast svarade mot moderna forskningsbyråkraters föreställningar om nytta, ge­nomslag och ex­cellens.

Avhandlingen sällar sig till de arbeten som visat på engelskans starka ställning i publicering. Den visar också på betydande rörelse på detta om­råde, då historiker – främst pretendenter till fältet – förefaller att i allt högre utsträckning rikta sina publiceringspraktiker mot globala marknader. Det är en utveckling som åtminstone delvis ska förklaras av nyligen implemente­rade incitamentsstrukturer inom universitetsfältet, där publikationer i inter­nationellt ansedda forum ”lönar sig” i några olika bemärkelser av detta ut­tryck. Exempelvis har det utvecklats modeller för tilldelning av resurser som bygger på att de som publicerar mycket och citeras mycket för sin forskning också får ekonomiska belöningar för detta. Här finns inga direkta förbud mot att använda svenska. Men den som vill maximera chanserna till behållning för sig själv, sin institution eller sitt universitet – den väljer högt rankade internationella tidskrifter som tillämpar peer review-granskning.Utöver den sortens externa inverkan finns också en annan form av logik som verkar i engelskans favör, nämligen att nya publiceringsstrategier i sig själv ger forskare möjligheten att investera annorlunda, för att därigenom särskilja sig. I ett djupnationaliserat fält som historia, där monografin på svenska sedan länge varit hårdvalutan för professionellt avancemang, kan fältets nykomlingar satsa på engelska, och därmed ta fasta på en allmän, utomdisciplinär utveckling som verkar i deras favör.

Språkförhållandena i publicering kan vid första anblick ge intrycket att svenska inte används särskilt mycket som vetenskapligt språk. Men så binär är inte den empiriska verkligheten. Studie 3 handlar om språk i nutida vetenskap – inte i publikationer utan i de veten­skapliga praktiker som föregår en viss typ av publikationer, nämligen sam­författade texter på engelska. Vetenskapliga texters tillblivelse är invävd i språ­kanvändning: forskare håller forskningsmöten, skriver mejl och för samtal. Vilka språk används här? Empiriskt undersöks denna fråga genom att fokusera på texters tillkomsthistoria inom datavetenskap och fysik. Den förra disciplinen studeras med hjälp av observationer vid forskningsmöten; den senare studeras genom retroaktiva analyser av e-post­korrespondens. I båda disciplinerna kompletteras dessa tekniker med inter­vjuer. Resultaten visar följande. I de processer som leder till texter på eng­elska samexisterar bruk av engelska med teknisk och disciplinspecifik svenska. Dock är svenska det språk som används mellan svensktalande fors­k­­are, vilka ser det som helt främmande att opåkallat tala engelska sinsemel­lan. Denna trögrörliga regelbundenhet förstås här med ett socialt kompe­tensbegrepp, där tonvikten ligger vid individens inkorporering av språk­ideologier som språkliga marknadsvillkor över tid.

Studie 4, samförfattad med L. Hanell, knyter återigen an till kompetens och diskursfenomen. Den handlar om svenska som ett användbart skriftspråk för vetenskapliga ändamål. Stu­dien fokuserar på en svensk datavetare, Kim Lind (vårt alias), mer precis på hans språkkunskaper och skrivpraktiker. Kim Lind har använt svenska i en räcka sammanhang inom och utan­för universitetsvärlden, i både tal och skrift. Han har dock marginell erfaren­het av att använda datavetarsvenskans skriftliga regis­ter. Inte desto mindre skriver Kim två texter på vetenskaps­svenska. Fram­gången förklaras för det första av att forskare förstås inte bara vistas i en enda ”vetenskaplig domän” utan också i en räcka andra samman­hang där språk konsumeras och produceras. Studien ger därmed ett exempel på svenskans användbarhet inom en högst inter­national­iserad disciplin. Men i första hand väcker studien frå­gan om vad det innebär att svenska ska kunna användas inom detta samhällsområde.

Sammantaget kan följande sägas: Engelskans särställning gäller i första hand i skrift – i publicering, d.v.s. den i nuläget högst värderade vetenskapliga praktiken. I forskningspraktiken i övrigt råder andra språkliga villkor, och flera av de empiriska verkligheter som kan avtäckas där talar emot föreställningar om svenskans frånvaro som vetenskapligt språk och forskares oförmåga att använda svenska i veten­skapliga sammanhang. Att svenska används i forskningspraktiken torde kunna vara betryggande för bedömare som oroar sig för vetenskaps­svenskans ställning. Detta empiriska fynd ska emellertid inte tas som intäkt för att vetenskapens språkmarknader inte ska synas kritiskt. Engelskans värde ökar stadigt på vetenskapens publi­ceringsmarknader, medan de mark­nader som verkar genom svenska förefal­ler krympa. Det går att skönja ett slags likriktning av vetenskapliga publice­ringspraktiker där bruket av eng­elska är en av flera komponenter – tidskriftsartikelns särställning är en annan. Denna uniformism gör sig gällande oaktat den diversitet som råder bland disciplinära fält och deras avnämare. Vi vet rätt lite om följderna av denna utveckling. Avhandlingen konkluderar därför att frågan borde göras till före­mål för djuplodande forskning utifrån ett antal skilda perspektiv.

Avhandlingens kappa samt flertalet andra texter på temat finns fritt tillgängliga på https://su-se.academia.edu/LinusSalö

Avhandlingsämnet var också temat Vetenskapsradion Forum den 26 april: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/711727?programid=1302

Se också Linus Salös profilsida på Stockholmsuniversitet: http://www.su.se/profiles/lsal-1.188673

Se också detta föredrag från Forskardagarna 2016: http://urplay.se/program/200350-ur-samtiden-forskardagarna-2016-engelska-universitetsvarldens-nya-latin