Hanteringen av fetma är djupt stigmatiserande


Fetma betraktas idag som en folkhälsoutmaning av epidemiska mått. Att vara tjock är att vara sjuk, och därför har fetman blivit ett problem för vården och medicinen att lösa. Samtidigt är tjocka människor mer stigmatiserade än någonsin, och just vården är den sociala arena där tjocka upplever sig som mest kränkta. För att förstå denna paradox, där de som är tillsatta att hjälpa istället tycks skada, behövdes ett systemiskt perspektiv över flera ömsesidigt påverkande processer.

Tre processer i fetmahanteringen undersöktes närmare; hur kunskapen om fetma ser ut, hur tillämpningen av denna kunskap går till, samt hur de tjocka själva emottar denna kunskap. Kunskapen om fetman och dess lösningar visade sig inte bara vara djupt konfliktfylld men dessutom otillämpbar. Det globala misslyckandet att häva fetmaepidemin, både på individ- och samhällsnivå erkänns idag av de flesta forskare. Ändå fortsätter vården år efter år att lansera just den kunskap som bevisligen inte har fungerat. Det handlar om livsstilsförändringar, att informera de tjocka patienterna om att de bör äta mindre och röra sig mer. Med denna otillämpbara kunskap i ryggen bemöts tjocka människor moraliskt spekulativt och fördomsfullt både inom vården och i vardagen. Samtidigt, att vara tjock i en kultur genomsyrad av ett fetmaförakt har gjort tjocka människor sårbara och självkritiska, vilket gör att de inte kritiskt ifrågasätter själva kunskapen. Istället suger de upp misslyckandet att gå ned i vikt i en skamfylld självbild.

Dessa processer äger rum inom specifika maktrelationer. Idén om en fetmaepidemi växte fram samtidigt med en ny folkhälsoideologi, där smalhet likställs med hälsa och ett aktivt medborgarskap. Dessutom befinner vi oss på en öppen marknad där vinstintressen av olika slag blomstrar av att hålla fetmaföraktet vid liv. Bristen på kunskap, det fördomsfulla bemötandet och skammen de tjocka bär för att de inte går ned i vikt upprätthåller i denna specifika kontext den negativa bilden av fetma och formar en systemisk stigmatisering av tjocka människor.

Avhandlingen har en transformativ agenda, där just det systemiska perspektivet ses som grundläggande för en möjlig avstigmatisering av tjocka människor. Värdet av smalhet som folkhälsomål har rättfärdigat hårdföra intrång i tjocka människors liv, deras kroppar, förmågor och påstådda livsstilar. Samtidigt tycks vården omedveten om den skada de bidrar med. När våra egna välfärdsinstitutioner, vars kärnuppgift måste vara att inkludera, istället skambelägger och skapar ”misslyckade” medborgare, då bör denna hantering betraktas som ett socialt problem av historiska proportioner. Det systemiska perspektivet visar hur processer av okunskap, fördomar och självdiskriminering vävs samman till en stigmatisering bortom individuell kontroll. Lösningen måste därför vara systemisk, med fokus på en mer etisk och stringent kunskapsutveckling som grund.

Referens: A Systemic Stigmatization of Fat People (2017).


Läs mer