Träning minskar risken för benbrott hos äldre


Världens befolkning lever idag allt längre, samtidigt som antalet äldre blir allt fler. Denna utveckling innebär i siffror att mellan år 2015–2050 kommer antalet 60-åringar ha dubblerats och antalet 80- åringar bli tre gånger fler. Denna drastiska ökning i antalet äldre personer beror på flera aspekter, såsom det senaste seklets förbättringar i levnadsvillkor och hälsosjukvård, teknologiska framsteg samt utvecklade kunskaper i folkhälsa. Dessa framsteg för dock med sig flertalet utmaningar, inte minst relaterat till det faktum att en högre ålder även medför en ökad mottaglighet för sjukdomar samt olika funktionella nedsättningar, såsom reduceringar i styrka och balans. En allt högre genomsnittsålder i världen kan därtill leda till ett ökat antal individer som kommer att drabbas av olika frakturer. Dessa händelseförlopp leder i slutändan till ett stort lidande för individen och innebär enorma sjukvårdskostnader för samhället, varvid det är viktigt att undersöka olika metoder för att bättre kunna förutspå och förhindra dessa frakturer.

Traditionellt har den åldersrelaterade ökningen av frakturer förklarats av samtidiga försämringar i benmassan, vilket därefter ofta har behandlats med olika läkemedel. Det har även delvis rekommenderats träning och fysisk aktivitet som ett verktyg för att bromsa åldersrelaterad minskning av benmassa. Det finns dock indikationer på att en låg bentäthet, och således osteoporos, förklarar mindre än hälften av frakturförekomsterna. Därtill har även studier visat att kvinnors ökade risk för frakturer jämfört med män inte nödvändigtvis kan förklaras av skillnader i volymetrisk bentäthet. Således är det av vikt att undersöka andra riskfaktorer för frakturer, såsom en förhöjd risk för att råka ut för ett fall. Denna logik stärks vidare av vetenskapliga fynd som påvisar att över 90% av höftfrakturer i hög ålder sker på grund utav att individer faller.

Ett flertal riskfaktorer för fall har idag föreslagits, såsom hög ålder, kvinnligt biologiskt kön, samt nedsättningar i gångmönster och balans. Däremot är det inte tillräckligt undersökt varför just kvinnor faller mer än män, i relation till olika fysiologiska parametrar som potentiellt kan förklara detta fynd. Vidare bygger många tidigare studier på självskattade data från studiedeltagare och kliniska tester där testledaren gör bedömningar kring deltagarens fysiska förmåga. I detta sammanhang påvisar objektiva mätmetoder fördelar då de i mindre grad påverkas av subjektiva poängsystem och innebär en automatiserad och direkt mätning av olika riskfaktorer. Tidigare studier har även i stor omfattning baserat sina slutsatser på individers fallhistorik innan eventuella riskfaktorer har undersökts, vilket resulterar i metodologiska svagheter när framtida fall ska förutspås.

Det huvudsakliga syftet med denna avhandling har varit att göra en kartläggning över olika riskfaktorer för fall och frakturer i en äldre population, utifrån det ovan beskrivna kunskapsläget. I linje med detta har delarbete I syftat till att undersöka sambandet mellan benmassans egenskaper och objektivt uppmätt fysisk aktivitet. Delarbete II syftade till att undersöka olikheter i fallrisk mellan män och kvinnor och ställa detta i relation till variation i gångmönstret. Delarbete III ämnade närmre utreda hur objektiva mått på balans i stående position kunde förutspå framtida fall. Delarbete IV hade ett liknande fokus som delarbete III, men involverade även mätning av studiedeltagarnas stabilitetsytor samt undersökte eventuella skillnader i stående balans mellan kvinnor och män.

Resultaten i denna avhandling baserades på mätningar som sedan juni 2012 genomförts i HAI-studien (Healthy Ageing Initiative), vilket är en populationsbaserad kohortstudie inriktad mot olika riskfaktorer för fall, frakturer, osteoporos och kardiovaskulära sjukdomar bland 70-åringar i Umeå. De ingående delarbetena undersökte deltagarnas bentäthet och kroppsammansättning med röntgenapparatur, fysiska aktivitetsmönster via 7-dagars objektiv mätning med accelerometrar, stående balans via en kraftplatta, samt gångmönster via en elektronisk gångmatta. Samtliga deltagare genomgick även uppföljning för eventuella fallhändelser 6 och 12 månader efter undersökningen. Mätningarna har baserats på upptill 2400 kvinnor och män, vilket motsvarar 84% utav de tillfrågade i Umeå kommun som accepterat deltagande.

Resultaten av delarbete I visade på ett positivt samband mellan fysisk aktivitet och bentäthet, framförallt i nedre, viktbärande extremitet. Sambandet var starkast för måttlig till kraftig fysisk aktivitet, samt för aktivitet som sker i vertikal riktning. Som bäst förklarade graden av fysisk aktivitet enbart 0.8% av variationen i benmassa, varvid även andra bestämmelsefaktorer bör tas i beaktning för att förebygga frakturer. Resultaten av delarbete II visade att kvinnor i genomsnitt har 50% högre risk råka ut för ett fall jämfört med män, samt upp till 35% högre variation i gångmönstret. Dessa fynd indikerar att kvinnor är en särskild riskgrupp för fall och därigenom potentiellt frakturer, vilket delvis kan förklaras av en högre variation i gångmönstret under progressivt svårare testsammanhang. Resultaten av delarbete III påvisade att risken för att falla var 75–90% högre för individer med stående tyngdpunktsförskjutning större än 400 mm under normala synförhållanden, och större än 920 mm med stängda ögon, jämfört med referensgrupper. Således kan objektiva mått på kroppsvaj i stående position förutspå framtida fall, oberoende av när flera andra riskfaktorer samtidigt tas i beaktning. Slutligen visade resultaten av delarbete IV att fallrisken i genomsnitt ökade med 9–16% för varje enhets ökning i kvoten mellan kroppsvajet och den funktonella stabilitetsytan, beroende på testförhållande. Trender i analyserna påvisade att fallrisken eventuellt kan förutspås starkare av kvoten mellan stabilitetsyta och kroppsvaj, jämfört med om enbart ytan på kroppsvajet togs i beaktning. Dock var detta inte statistiskt säkerställt och kräver vidare utredning.

Sammanfattningsvis bidrar denna avhandling till ökad förståelse för hur olika objektivt uppmätta riskfaktorer förhåller sig till fall och benmassans egenskaper hos äldre individer, vilket potentiellt även bidrar med kunskap till hur frakturer kan förebyggas. De olika aspekterna i resultaten har möjlighet att förbättra upptäckten och bedömningen av individer med ökad fallrisk, och därtill vara ett viktigt tillägg till redan etablerade, kliniska metoder. Resultaten av de ingående delarbetena bör följas upp i ytterligare studier där klinisk tillämpning och nytta bör utvärderas. Vidare skulle träning av balans, styrka och gångförmåga potentiellt kunna vara effektiva metoder för de individer där en ökad fallrisk har upptäckts. I relation till bentäthet skulle viktbärande, intensiv fysisk aktivitet potentiellt kunna vara ett positivt tillägg till samtidig medicinering, i syfte att bromsa den åldersrelaterade förlusten av benmassa hos äldre.

Referens: The Healthy Ageing Initiative: Prevention of falls and fractures


Läs mer